Jag såg "den store Gatsby" med brodern till han som har lämnat oss. Filmen finner i alla fall sig gestaltning i en berättelse av en författaraspirant. Han har helt enkelt träffat en person som han tycker är värt att skriva om, "den store Gatsby". Det är generellt synd om den här mannen, han är född i en fattig familj och jobbat sig upp till den han är och så blir han kär i en tjej och gör allt i filmen för att nå henne någonting som han misslyckas med. Man blir illa berörd. Det är uppenbart vem "den stora Gatsby" är, nämligen Jakob Rotschild. Filmen är så pass välgjord att man ser likheterna, hur han går, hans små manéer, gester och många andra detaljer som ger en anledning att le i filmen förutom av avsmak.
I alla fall pratade jag mycket med brodern till en av mina barndomskompisar som har som sagt lämnat oss. Han är här i Stockholm för att träffa sin mamma som bor i Hanninge. Jag var där och när vi träffas så brukar det bli en hel del prat. Det är lite så, det är inte bara jag och hans stor brorsa som var nära vänner utan hans mamma är också nära vän med min mamma och så vidare. Det är enkelt att prata när vi träffas även om vi inte gör det så ofta. Det är skönt att få prata av sig eftersom mina genuina möten med andra människor är ganska sparsamt. De tillfällen som ges brukar jag prata ut. Jag pratade i alla fall på som en papegoja och berättade mycket om hur spelvärlden fungerar eftersom han är spelintresserad. Han ställde sina frågor och jag pratade på och det kändes att jag var så pass övertygande att han skulle ha svårt att missförstå mig. Jag satte i alla fall tre spel när jag var och träffade honom i lördags och så igår när vi tittade på ishockeymatcher, bland annat finalmatchen mellan Sverige och Schweiz. Jag förklarade hur jag tänkte kring de här matcherna och hur det fungerar i det verkliga livet utan att median behöver rapportera om det. "Har median sagt någonting om att amerikanerna själva har legat bakom 11 september? Nej det har de inte gjort, varför tror du då att de kommer att berätta om att de här matcherna är riggade?" säger jag och tror jag att han ska fatta.
Mina spel satt i alla fall och jag hade trott att jag hade varit så övertygande att han skulle rygga mina spel, men det gjorde han inte. Han pratade istället om statistik som om det jag hade berättat för honom innan inte existerade. Jag kliar mig i huvudet. Jag blir inte klok. Hur tydlig ska man behöva vara för att folk ändå inte ska fatta, eller glömma bort det i samma sekund som man har sagt det.
Man blir idiotförklarad istället. Man känner sig nästan som en trollkarl. Det känns att jag rabblar upp trollformer och inte konkret om hur någonting förhåller sig. För han blev förvånad när spelen satt, nästan lite chockad även om jag hade som sagt beskrivit i detalj hur jag hade tänkt. Sedan satt spelet som sagt precis som jag hade föreskrivit men trots det är människan oförmögen att suga åt sig informationen. Oförmögen att förstå.
Men det var ändå skönt att sitta och snacka, även om ens samtalspartner inte hänger med i exakt man säger. Han var i alla fall duktig på att ställa frågor och på så sätt rörde vi många ämnen som sitter där latent någonstans i virrvarren av mina hjärnceller och pyser. På så sätt luftar man tankarna och sätter ord på det. Det tycker jag är skönt att få ur sig saker och även om det är beklagansvärt att det inte går in någonstans hos ens samtalspartner. Bara det är intressant. Varför folk har så svårt att förstå och i det tillståndet dumförklarar de en istället.
I alla fall, förmodligen för att få ytterligare eld på sin brasa och kunna idiotförklara mig fullständigt så ställde han några andra frågor inom andra ämnen som till exempel vad som pågår i Syrien. Det har jag inte heller tänkt på så mycket. Det är också en tanke som ligger latent någonstans eller låg. Men när jag tänkte efter så tedde det sig uppenbart. USA vill helt enkelt starta ett krig mellan shia och sunni muslimer och i det fallet spelar syrien en viktig roll. Om Syrien faller i händerna på de typer som USA stödjer så är den målsättningen, ett krig mellan shia och sunnimuslimer inte långt borta. Hur enkelt just det här resonemanget nu än är, så är den tydligen ändå helt utom räckhåll, helt omöjligt att förstå och ta in för de flesta. Med andra ord inte bara hos min kära broder, en kille vars familj jag har delat en hel del med, allt från resan till Sverige, den långa väntan på Sveriges olika flyktingsförläggningar och därefter allt som har hänt och inte hänt.
En annan intressant fråga som vi diskuterade var Syrianer och Iranier. Han undrade varför Iranier var taxichafförer medan syrianer jobbade inom resturangbranschen. Den tanken låg också latent någonstans hos mig och jag var glad att även den granskades lite noggrannare. Jag försöker ibland ställa mig i andra folks kläder och försöka se hur de ser på saker och ting och jag har vid ett antal tillfällen, kanske undermedvetet satt mig i just syrianerns kläder. Kanske på grund att jag bor i Södertälje där det också bor en hel del syrianer. Det känns att de har en friare syn på saker och ting. De kan satsa mycket mer helhjärtat på det som de utför eftersom de inte har något land att återvända till. Det är så jag tänker. Och många gånger tänker de storslaget vilket inte heller är så konstigt med tanke på deras historia. Deras sätt att vara och deras goda framgång inom eget företagande är helt enkelt en kombination av frihet som följer faktumet att de inte har något land att återvända till och deras jämförelsevis magnifika historia. Däremot så iranier kanske inte ser på saker och ting på samma sätt. Man kanske har liknande historia som man kan luta sig tillbaka på, men däremot har de ett land som hämmar deras synfältet för att de ska kunna tänka fritt och stort. Öppnar till exempel en iranier resturang eller någon annan privatverksamhet som enligt min broder är oftast inom taxibranschen så är det för att tjäna pengar och inte för att det ska potentiellt kunna lägga fröet till en möjlig framtida imperium.
En liten film som jag skulle vilja se är "the story of Gats by". Tyvärr har jag inte någon att gå med på den så det har inte blivit av. Man kan i alla fall läsa mellan raderna hos en hel del i amerikanska filmer. Det finns en opposition i USA också och det finns regissörer som försöker opponera sig mot de verkliga makthavarna i landet. Många gånger får de betala med sina egna liv. Till exempel hittades "top gun" regissören Tony Scott död för inte länge sedan. Mystiska dödsfall som till synes ter sig naturliga, självmord, olycksfall, elakartade cancerfomer och liknande. Det är kort sagt de korruptas adelsmärke, att döda andra människor, sina opponenter och konkurrenter och komma undan. I större perspektiv handlar det om folkmord och omfattande massaker.
På tal om att läsa mellan raderna så har jag läst Åsa Larssons bokserie och det är tydligt att hon har en större ambition än att bara underhålla. Hennes bok "svartstig" liknar på det sättet amerikanska filmen "the olympus has fallen" där en utländsk makt i det fallet en grupp nordkoreaner attackerar vita huset och USA´s maktcentrum. I hennes bok ter det sig som en framkomligt väg någonting som kanske inte är fallet hos "the olympus has fallen". Jag har inte sett filmen men "den goda sidan" borde dra det längsta strået i det fallet vilket inte gäller hos Åsa Larssons och hennes bok. En scenariou där man attackerar kanske inte vita huset men byggnader där de här typerna håller sina möten är enligt henne en bra strategi. Drönarna kan spela en betydelsefull roll i det sammanhanget. Nu har Europa skaffat sig en hyfsad och respektingivande drönare Neuron. Det roliga var att dagen efter som den här drönaren offentliggjordes så arrangerades en demonstration i London mot just drönarna. Man förstår vad de här typerna som arrangerar sådana till synes moraliska aktioner är rädda för.
En annan bra bok som Åsa Larsson har skrivit och som lyfter fram den hemska verkligheten som pågår utanför vår egen synfält är "till dess din vrede upphör". Det visar hur de korrupta/illuminati inte tillåter konkurrens på lika villkor utan eliminerar de som de anser komma in i deras revir. De kan massakera en hel familj vilket kan läsas mellan raderna i hennes sista bok "till offer åt Molok".
Ingenting annat skapar förståeler bättre än liknelser, metaforer och analogier, ett område som många bra författare behärskar. För att komma på bra analogier måste vi vara uppmärksamma och kanske använda en måtta fantasi. Var man än är uppmärksam så hittar man paralleller som skapar förståelse för någonting som man inte förstår sig på eller får en att betrakta det från ett annat ljus. Som får en att lämna fördömande träsket och istället få insikt för vad det är det hela handlar om. Man ser det ovanifrån, man ser det objektivt utan att behöva ta ställning för vad som är rätt och fel.
Till exempel så skulle vi inte fördöma hajen som med olika metoder disorienterar en svärm av makriller, samlar de i klunga för att sedan kunna festa sig på dem. Ändå fördömer vi illuminati olika metoder att desorientera oss, leda oss i fel riktning för att sedan kunna slakta oss och vår ekonomi. De är ingenting annat än hajar som vilseleder en svärm av makriller.
Ofta romantiserar man andra ställen och missar att se var man själv befinner sig. Är man uppmärksam speciellt här i Sverige får man många möjligheter att förundras över saker och ting. Jag var i Stockholm vid ett par tillfällen för ett par månader sen, letade efter någon café där jag kunde sätta mig och skriva. I vanliga fall promenerar jag som alla andra utan att lägga märke till någonting. "Man bor ju här, man ska inte gå runt och titta på saker och ting. Det gör man när man åker utomlands som turist. Det är i andra länder som det spännande, det romantiska, det sevärda och fina finns", tänker man. Många gånger känner man andra städer som man har befunnit sig under korta tillfällen bättre än det ställe som man har bott i sedan barndomen.
Men som sagt det fina behöver inte vara på andra sidan jordklotet utan kan befinna sig precis utanför din ytterdörr. I alla fall så gick jag i en vanlig, tråkig svensk gata i jakt efter en mysig café trodde jag. Men när jag började titta på omgivningen så såg jag någonting som jag alltid har drömt om. Paradgatan i babylon med välsammansatta byggnadsfasader och färger som tillsammans sammansmälte och lyfte fram det som jag inte trodde fanns, i alla fall inte i Stockholm, inte i Sverige. Möjligen någon annanstans men inte här i Sverige. Man blir paff att man faktiskt befinner sig i sina drömmar, eller att ens drömmar är den verkligheten man befinner sig i, i alla fall till det yttre.
Från fönstret i mitt vardagsrum bereder en harmoniskt lanskap ut sig. Utsikten till himlen är fritt förutom en mäktig alm som breder ut sina kala grenar i alla riktningar. Lanskapet är öppet fram till byggnaden mittemot som ligger hundra meter bort. Vid sidorna finns också samma typer av byggnader uppradade efter varandra. Men de ser jag inte när jag tittar rakt ut. Jag ser den vackra himlen, lövträden som är harmoniskt uppradade efter varandra. De omgärdar även en liten fotbollsplan, som förutom en kulle fyller då och då området med liv och glädje. Jag såg en familj tidigare idag som stannade upp vid sidan av fotbollplanet och tog några gemensamma bilder. En och annan passerar påväg till och från någonstans. Annars är det egendomligt tomt. På vintern är mer liv då barnen åker pulka på kullen och på sommaren där de tvåmanna fotboll. De står på varsin sida av planen och skjuter på varandra. Jag satt en sommar ute på gräset och passade på och sparka lite boll med barnen. Men det var inte populärt. Föräldrarna stod på balkongerna och ute i sina terraser och såg sura ut. Jag vet inte vad jag ger för intryck av mig men förmodligen är det inte speciellt positivt eller så kanske är föräldrarna här lite för känliga.
Jag tyckte själv att de borde vara glada att en person som är bildad ska bo i deras grannskap och ge influenser till deras barn, men de själva kanske inte ser på samma sätt på saken. De är extra känsliga och det kanske man förstår när man funderar på deras historia. De har periodvis förföljda och bortdrivna trots sin präktiga ursprung. I Iran har vi också syrianer och andra typer av kristna och de bor för sig själva bakom höga murar. Innanför murarna går de utan slöja och kan dricka sprit vilket är påbjuden inom kristendomen. Förutom att deras livstil är västorienterade så ter sig även deras områden vara mer välbärgade. Jag har alltid fantiserat om vad som döljer sig innanför murarna. Det är kanske därför som jag har valt att bo i Södertälje. Nu bor jag mittbland dem, precis bredvid deras kyrka.
Nu blir frågan återigen vad som är rätt och vad som är fel. Ska man få bo för sig själv i sina stängda områden eller som det svenska integrerade sättet, leva bland och med varandra oberoende av ens ursprung. Jag tycker att det svenska sättet är rättare eftersom det ger mycket mer frihet även om man förlorar känslan av verklig gemenskap.